Don't KNow Yet? - Be on Delicious and you'll know ;)

Oki, är reggad på delicious. Tycker det är bra att jag kan ha mina favoriter på ett ställe, snabbt och effektivt tack vare etiketterna. Det enda jag saknade var att inte kunna dela med mig av mina favvisar på ett ställe utanför delicious, som här i bloggen till exempel. MEN! Det gick ju! :) Så nu ser ni längst upp till vänster mina etiketter på delicious. Just nu endast en: English. Men det kommer mera - säkerligen alla de länkar som ligger till höger på bloggen, under de så kallade Nyttigheterna.

I mitt yrke kan jag se mig använda delicious för att snabbt komma åt sidor till min undervisning - för egen del så att jag vet var de är och vart jag varit. Det glömmer en förvirrad själ lätt annars. Just nu ligger mina länkar både här på bloggen, på Entourage, på handskrivna lappar, i mobilen...i mailen...ja, överallt. Ingen ordning.

Skapar jag ett nätverk för min kurs, där eleverna kan blogga osv. Kanske (vet inte om det funkar ännu, fast jag tror jag såg det...?) kanske jag kan välja att dela med mig av bra, utvalda länkar till just den kursen via delicious. Precis som jag gjort här i min blogg.

Har här nedan infogat en DKNY-reklam, den hade väl just ingenting att göra med delicious mer än namnet. Eh, men nu har den det. Den är klippt i tubechop.

"Sharing is caring: - I simply love my apple device" ;)

Hur tänker ni använda delicious i undervisningen? Om ni nu ska det? Ska ni? :)

Självmedvetenheten på YouTube

Det är skrämmande att lägga ut text i en blogg - mest i början, nu börjar jag bli van. (Jag bestämmer ju själv vad jag vill dela med mig av, men ibland känner man sig ju mer eller mindre vågad, även om andra kanske inte tycker att man är det. Eller tycker de det?)

Jag undrar hur folk uppfattar (dömer) mig utifrån det jag skriver. Utifrån hur jag uttrycker mig i skrift. Ofta tycker jag det är svårt att verkligen skriva det man vill få fram, det är svårt att uttrycka sig. Det som är skrämmande är också att det kan räcka med att läsa sitt egna inlägg en dag efteråt (eller ännu tidigare) för att tycka att man lät som stans mupp. Möjligtvis för att jag har en annan sinnesstämning då jag läser texten än jag hade då jag skrev den, eller så beror det på något helt annat. Vad jag ska komma till är att det för mig känns än mer läskigt att dela med sig av sig själv till andra via en videoblogg. (Kanske kommer detta hända inom en snar framtid). Skulle jag lägga ut en sådan, känns det som jag inte skulle vara det minsta anonym längre :S Lustigt... vad är det som gör att jag tycker det är så stor skillnad mellan att dela med mig av text och bild - till att dela med mig av rörliga bilder och min röst?

Att stöta på sig själv på webben i framtiden kanske känns skrämmande. Då kommer jag vara någon annan. Det är en annan (äldre, mer vis *förhoppningvis*) Lisa som ser sig själv, för vem vet hur många år sedan på webben. Tänk dig att se dig själv år 2055 (då är jag 75 år). Om min videoblogg finns kvar på cyberspace när jag är 75, vilken grej det skulle vara! (För mig). Vad skulle det väcka för känslor: ångest, glädje, skam - man kan ju fundera på det. Undrar hur jag tänker om mig själv då. Tänker jag tillbaka på 2010 års drömmar och förhoppningar som jag hade. Jag hoppas jag ser tillbaka på mitt 30-åriga jag och är nöjd och tillfreds med den väg och de val jag tagit i livet. Jag hoppas att jag fortfarande är nyfiken och vill uppleva och lära mig saker och jag hoppas att jag har möjlighet att göra detta. (Jag hoppas att jag inte hunnit trilla av pinn och faktiskt finns i världen då jag är 75).

Det är intressant att tänka på hur man upplever sig själv och hur andra ser en. Om man tittar på kommentarer på YouTube och på bloggar så är många snabba med att dela med sig av elaka kommentarer. "Du är ful och helt dum i huvudet" exempelvis. (Sedan finns det såklart massor och åter massor av snälla och stöttande kommentarer från människor med). Men om man tänker på hur människor är och vill vara, försöker de visa det i sina videobloggar? När man själv ser sig själv i efterhand kanske man kan känna: "det där är inte jag nu". Tror människor som ser den filmen att det där är jag nu? Om jag inte tycker att jag är den människan på filmen nu, är nog inte den andra människan som jag tittar på, på YouTube det heller. Alla ändras vi och omformas. Jag tror det är viktigt att tänka på. Vi är så snabba på att döma andra (och oss själva med kanske). Vad tycker/tror du?

Michael Wesch - The Machines is (Changing) Us.

Länk till tuben